Almbro nämns för första gången år 1348 i ett testamente där kanikern i Strängnäs Ingevald Magnusson skänkte ett antal gårdar till Strängnäs domkyrka. Bland dessa gårdar ingick en gård i Fällersta, en gård i Bro och en gård i Gryt samt en kvarn i Almbro ” cum molendinis Alabro”. Almbro kvarn blev sedan i Strängnäs domkyrkas besittning under 160 år fram till 1508 då domkyrkan genomförde ett jordbyte med Riseberga kloster. Riseberga kloster tillbytte sig gården i Fällersta och kvarnen i Almbro och blev ägare av Almbro fram till reduktionen då kronan övertog de flesta kyrkogodsen. Från mitten av 1550-talet och framåt har vi bevarade länsräkenskaper för Närke. I dessa redovisas brukaren av Almbro fram till 1614 som Riseberga klosters landbo, och namnet skrevs omväxlande varianter av Albro, Alabro och Almbro.

Från medeltiden fram till 1571 benämns Almbro hela tiden som Almbro kvarn. Det finns inget som tyder på att det har funnits någon gård där det bedrevs jordbruk i någon nämnvärd omfattning. Det är först i en skattelängd från 1593 som det framgår att Lasse Bertilsson i Almbro skattar för ett antal utjordar i socknen. Därefter utökas jordinnehavet successivt. Däremot omnämner inte skattelängderna någon kvarn i Almbro under perioden ca 1572 till 1614. Under hela den tiden redovisas gården under ”Riseberga klosters landbor” och den skatt som gården betalade bestod efter 1576 uteslutande av järn. Under Riseberga redovisades fler gårdar i socknen, bland annat fem stycken i Attersta, varav det till tre hörde en kvarn. Den skatt som erlades från Attersta kvarnar utgick i mjöl, vilket kan tyckas vara helt naturligt. I summan för alla Riseberga gårdar redovisades det tre kvarnar vilket borde vara de i Attersta. Men i skattelängden för 1615 har vissa saker förändrats, risebergagårdarna redovisas nu äntligen som kronohemman, vilket de ju har varit allt sedan reformationen och för Almbros del har skattepersedlarna förändrats och en kvarn redovisas under gården. Däremot redovisas fortfarande inte kvarnen i summeringen för alla kronokvarnar, där nämns fortfarande bara tre kvarnar. Det är först i skattelängden från 1630 som omnämner fyra kronokvarnar i summan.

Vad betyder det? Fanns det ingen kvarn i Almbro mellan 1572 och 1614 eller hade den bara fallit bort från redovisningen? Jag vet inte, men om det inte fanns någon kvarn där och det inte bedrevs något jordbruk heller, vad var Almbro då?

Som nämnts ovan innehade Lasse Bertilsson i Almbro senast 1593 ett antal små utjordar, senare (1598) utökades jordinnehavet väsentligt då en större utjord inköps. Den hette något i stil med ”Mioglotten” och låg i Norra Bro by och var taxerad till 5 örtugsland jord. Detta ledde till att gården från 1615 redovisades som 1/2 mantal. Ytterligare jord inköptes 1634 då 10 örtugland inköptes från Norra Bro och Almbro redovisades hädanefter som 1 mantal.

Från den här tiden, i första halvan av 1600-talet, kan vi följa ägandet och brukandet av Almbro gård och kvarn mer i detalj. Den första i raden av ägare som vi känner till är mönsterskrivaren Anders Larsson som senast 1622 bodde på Almbro (möjligtvis var han son till ovannämnde Lasse Bertilsson). Han bodde på gården i omkring 45 år och när han dog ca 1666 efterlämnade han sig änkan Anna, sönerna Lars och Nils samt dottern Kristina. Arvsreglerna var då att söner ärvde dubbelt mot döttrar, vilket innebar att sönerna ärvde var för sig 2/5 och dottern 1/5 av egendomen. I arvet ingick förutom Almbro även en gård och kvarn i Attersta (den blivande Klinggården). Almbro blev under en tid delad mellan sönerna, sonen tygvaktaren Lars Andersson bodde där fram till sin död 1684 och befallningsmannen Nils Andersson som löste ut systerns del i gården bodde där till omkring 1696. Men från 1694 nämns ytterligare ett namn i längderna nämligen Petter Björnram. Petter var gift med Kristina Kling som var dotter till Kristina Almenia och kyrkoherden i Kräcklinge Lars Kling. Kristina Almenia var i sin tur dotter till mönsterskrivaren Anders Larsson.

Det var alltså Nils Anderssons systerdotter som övertog gården i slutet av 1600-talet. Petter Björnram var även han mönsterskrivare och var verksam som sådan vid Majorens kompani under Livregementet till häst. Omkring 1713 blir han istället landsfiskal, han säljer Almbro den 16 april 1722 till inspektorn Jacob Korp.

Under hundra år hade tre generationer av samma släkt ägt och bebott gården. Men nu var det dags för en ny släkt att ta över.

Inspektorn Jacob Korp arrenderade Segersjö säteri i Lännäs socken under perioden 1704 till 1721, därefter flyttar han till gården Gillberga i Sköllersta socken, en gård som han ägde sedan några år. Han köpte även en gård med kvarn i Attersta (den blivande Frisagården) 1721 och år 1722 köper han Almbro.

Gården i Attersta överlåter han åt dottern gift med kornetten Lars Bagge medan Almbro överläts 1726 till dottern Elisabeth som 1725 gifte sig med löjtnanten Johan Broberg.

Johan Broberg (f 1680) var aktiv officer under det stora nordiska kriget, 1703 blev han korpral vid Livregementet till häst och sedan avancerade han i graderna, 1708 blev han sekund löjtnant. Efter katastrofen i Poltava blev han som så många andra tillfångatagen. Efter hemkomsten från fångenskapen 1722 placerades han på Östernärkes kompani och som boställe tilldelades han Ullavi kornettboställe. Detta boställe innehade han fram till 1731 då han transporterades till löjtnant vid Vadsbo kompani och ett nytt boställe i Fägre socken i Skaraborgs län, år 1740 begärde och fick han avsked från tjänsten.

Under tiden som Broberg var bosatt på Ullavi gifte han sig 1725 med den 28 år yngre Elisabeth Korp från Gillberga. Elisabeths far Jacob Korp överlät Almbro till paret 1726 men de verkar ha bott kvar på Ullavi fram till 1731 det år då Johan tilldelades ett nytt boställe i Västergötland. Möjligen låg Fägred något för långt bort från släkt och vänner så paret bosatte sig på Almbro i stället. Johan Broberg avled den 27:e augusti 1741 på Almbro och Elisabeth som då var 33 år blev änka med tre barn. Hon gifte ganska snart om sig.

Hennes nya man titulerades assessor och hette Eric Floréen (f 1685), han blev 1716 utnämnd till regementsauditör och regementsskrivare vid Livregementet till häst men 1734 fick han avsked från tjänsten på egen begäran. Eric och Elisabeth gifte sig 1743 och levde lite drygt tio år tillsammans fram till dess att Erik dog 1756. Elisabeth blev änka för andra gången och levde ytterligare i tolv år innan även hon somnade in på Almbro. Efter hennes död övergick så småningom Almbro till en avlägsen släkting, borgmästaren Johan Bergström, denne bodde aldrig på gården och ägde den inte under någon längre tid.

En ny släkt gör entré på Almbro 1781 och det är släkten Rosander. Olof Rosander titulerades inspektor, gästgivare och bokhållare och kom närmast från Blacksta i Kumla. Familjen bestod av förutom Olof, hustrun Kristina Olofsdotter Sundberg samt barnen Eric, Johan och Stina Maria.

Olof och Kristina hade gift sig 1757, då var Kristina nybliven änka efter Olof Bergström som hade ägt en gård i Örsta i Kumla socken. Gården i Örsta övergick sedan till Kristina och hennes nya man Olof Rosander som bodde där fram till dess att de 1763 flyttade till Blacksta och blev gästgivare. Kristina var född 1728 i Gryts by i Gällersta socken och hennes far Olof Gustavsson hade varit riksdagsman underriksdagen 1742-1743.

Familjen som flyttade in på Almbro hade som synes anor från Gällersta socken. Olof Rosander dog redan 1789 och Kerstin blev änka för andra gången. Gården övertogs av sonen hovrättsnotarien Johan Rosander som innehade gården till 1827 då han flyttade till en mindre gård i grannskapet.

Nästa ägare av Almbro blev hovrättsnotarien Johan Fredrik Furtenbach som endast ägde gården under några år. Därefter kom som ägare inspektoren Per Jansson från Lillkyrka. Han flyttade in med familj 1837 och bodde där i lite drygt 20 år till 1858 då gården tyvärr fick säljas på auktion på grund av obetalda skulder. Familjen flyttade då till en mindre gård i Södra Bro. Olof Ekmark i Örebro ropade in gården på auktionen för 33000 riksdaler men sålde vidare gården efter ett halvår för 40000 riksdaler till inspektoren Carl Fredrik Eriksson som redan 1860 sålde gården för 43000 riksdaler.

Den nya ägaren hette Knut Uno Kempff och var handelsman i Gävle. Köpebrevet var undertecknat den 2:a juli 1860 men då satt den nya ägaren häktad i Gävle anklagad för förfalskning och bedrägeri domen föll den 16:e oktober. Han fick tillbringa några år på Långholmen och kom ut därifrån i januari 1866. Tyvärr fortsatte Knut Uno Kempff på den brottsliga banan och han gjorde konkurs. Åter igen gick gården under klubban (1868) och åter igen ropade Olof Ekmark i Örebro in gården den här gången för 28600 riksdaler. Han överlät gården till sonen Otto Joel Ekmark som under några år bodde på gården men sålde den i början av 1870-talet för 45000 riksdaler. Nu hamnade gården i händerna på en släkt som skulle äga den i över hundra år.

Lantbrukaren Per Jonsson och hans hustru Brita Olsdotter från Kumla samt deras dotter Stina Kajsa Persdotter och hennes man lantbrukaren Gustaf Ersson från Frommesta köpte tillsammans gården och flyttade dit 1873. Per och Brita dog båda 1887 och svärsonen Gustaf dog fem år senare 1892, den senares dotter Ida Sofia gifte sig 1893 med Anders Oskar Selin från Sköllersta. Oskar och Ida brukade gården fram till 1940-talet.